Statusar

Klockan ringer om, som vanligt, om en sisådär 5 och en halv timme (och mindre lär det bli innan inlägget är över) och jag borde, som vanligt sova, men allt jag vill är att fortsätta skriva. Det är mindre vanligt.

Eller inte egentligen. Viljan har funnits där, inte lusten, inte mer än att kläcka ur sig småsaker som knappt ens haft en chans att bli färdiga, men nu har någonting hänt. Till största delen är det nog ljuset. Jag trodde, i höstas, att vintermörkret inte skulle påverka mig mycket i år, att jag mådde för fint för det. Jag hade uppenbarligen fel. Nu kommer ljuset och lusten att skriva och någonting kort men ordentligt blev slutfört. Ljuset, och Tumblr.

Tumblr är ett fantastiskt verktyg som förtjänar långt inlägg helt i sin egen rätt. Det kommer nog också. Sen, inte nu. Det är svårt att förklara varför i få ord men Tumblr är den där typen av verktyg som med sin blotta utforming ger kreativiteten välbehövliga knuffar i ryggen. Tumblr gjorde, för mig, bloggandet roligt igen.

Driftstatus var aldrig tänkt som permanent, skulle bara vara tillfälligt, nu finns här snart 100 inlägg. Fördelade över en alldeles för lång tidsperiod, dessutom. Nummer 100, då är det dags för någonting.

Nu är det också dags för någonting. Jag hoppas att det är sömn.

Inget bajs, Beck!

Mitt inköp under bokrean har så här långt sträckt sig till 10 romaner om brott, för 159 svenska bagare. Jag har läst de flesta innan men inte alla och absolut inte i rätt ordning, så en kronologisk omläsning kan bli aktuell. Frågan är vem jag ska försteställa mig som Martin Beck nu. Gösta Ekman känns närmast, han gjorde det förbannat bra och passar böckernas beskrivning. Fast får jag välja själv, väljer jag helst Carl-Gustaf Lindstedt. Däremot skulle jag aldrig välja Sunes pappa, vem det än var han spelade så var det inte Martin Beck.