Inget bajs, Beck!

Mitt inköp under bokrean har så här långt sträckt sig till 10 romaner om brott, för 159 svenska bagare. Jag har läst de flesta innan men inte alla och absolut inte i rätt ordning, så en kronologisk omläsning kan bli aktuell. Frågan är vem jag ska försteställa mig som Martin Beck nu. Gösta Ekman känns närmast, han gjorde det förbannat bra och passar böckernas beskrivning. Fast får jag välja själv, väljer jag helst Carl-Gustaf Lindstedt. Däremot skulle jag aldrig välja Sunes pappa, vem det än var han spelade så var det inte Martin Beck.

De döda kring Joe Pitt

Jag försöker ta mig igenom De döda kring Maria och det är inte lika lätt som jag hade hoppats; Hans Alfredssons namn på omslaget hade lovat mer. Om det beror på att han inte är lika bra nu som då eller om han felaktigt antar att folk i 30-årsåldern pratar likadant nu (eller 1999, allt enligt copyrightangivelsen i bokens kolofon, och när vi ändå är inne på tidsangivelser så utspelas historien alldeles bestämt i nutid - att den skulle skildra dåtid är alltså ingen förklaring) som när han var ung är svårt att säga; resultatet blir svårläst och irriterande i båda fallen.

Men jag vill ta mig igenom den ändå. För i grunden finns där en intressant historia och en människoskildring som gör mig nyfiken, och för det vore synd att ge upp en bok som bara är 252 sidor tjock.

Å andra sidan ville jag läsa något bra på toaletten och började där med Charlie Hustons Already Dead.

The other kid has jammed himself in a corner in the obligatory pool of his own fear-piss.

Från sidan fyra i min utgåva (ISBN: 9781841495262). "Fear-piss". Har jag inte hört innan. Målande, tydligt, det är attribut jag brukar uppskatta i ett uttryck. Jag har en positiv känsla inför den här boken.

Död men lycklig

Most of the laugh tracks on television were recorded in the early 1950s. These days, most of the people you hear are dead.

Chuck Palahniuk, Lullaby, sidan 17.

Män som älskar för mycket

Ja, jag borde ha gjort något annat, men istället satt jag där och läste Feber (68, 131, 153, 171, 172 (måste leta upp den där versionen av So Why So Sad), 187, 193, 218, 242, 261, 294, 310 & 421) och bläddare lite i Fem meter upp i luften (en antologi om popmusik). Det tycker jag nog ändå är helt okej.

Och jag vet att han som rostar sönder kaffet har tipsat och pratat om Moldy Peaches, men det är faktiskt Andres Lokko som får mig att ta tag i det.

Och jag fick en oändlig lust att plocka fram Magnus Carlssons Allt är bara du, du, du igen, det var så länge sen sist.

Samtidigt sitter tre gymnasietjejer på andra sidan bokhyllan och pratade om saker som rosa skjortor på killar (det går bort) och plastikoperationer i Brasilien.