Är det bara jag?

Nej, det vågar jag påstå här och nu, det är med största sannolikhet inte bara du som tycker just precis så i den där frågan. Med (cirka) 6,518 miljarder andra människor omkring dig, bör det finnas åtminstone någon enstaka stackare som delar din synvinkel, och när ämnet du valt - som oftast - råkar vara något som jag vet många håller med om, för har man (jag) både läst och lyssnat sig till, blir det bara ännu löjligare. Nej, det är inte bara du. Lägg ner, lägg av, börja om.

Att börja en text med "är det bara jag som..." är förbaskat fult, lättjeligt (är det ett ord?) och ett av mina topp 5 språkliga irritationsmoment. Dom andra fyra? Ingen aning, jag tyckte bara det lät bra att göra listlös lista av det hela.

Mina blommiga byxor

En gång i tiden sydde jag ett par byxor. Det var i sexan, vilket jag kommer ihåg, för det var när jag bodde i Agunnaryd (en håla) och vi av någon anledning hade syslöjden i Ryssby (en annan håla, en mil från den förstnämnda hålan). Jag vill minnas (vill och vill...) att dom var lila, blommiga (något sorts obehagligt mönster, så långt är säkert) och fruktansvärt, fruktansvärt fula. Min ömma moder förbjöd mig direkt att någonsin använda dom offentligt. Hon kan vara klok hon, lilla mor.

Jag skulle kunna visa upp bild, men jag tror dom är bortslarvade sedan länge. Tack goda gudar.

Dagens namnsdagsbarn: Stig

Dagens namnsdagsbarn är Stig. Jag hade en gympalärare som hette Stig. Han tyckte om att låta oss springa runt till porriga Madonnalåtar och gav mig IG trots att jag, som aldrig varit ett under av hälsobarn och konditionstomte, gjorde mitt bästa.

Jag tyckte inte om gympalärare Stig. Fy, Stig. Fy.

Bloggdagbloggbokdag

Inte en ren dagbok. Det är inte det jag vill. Men vadför betraktelser finns att göra? Och borde jag göra dom?

Jag tycker saker, om mitt jobb och om människor, men det finns för mycket google och möjligheter att bli hittad nu. Känns som det var lättare förr, innan google och innan nätdagböcker blev bloggar, då var den falska känslan av att vara anonym inte lika falsk. Det är klart, man kan ju gå anonym på riktigt, men vad vore det roliga i det?

Jag vet inte vad jag vill säga här, mer än att göra ett inlägg till, och nu var det gjort.

Stockholm, Stockholm

Puls. Rytm. Liv.

Jag vandrar omkring på Stockholms gator, gator jag inte kan namnen på. Jag kommer inte härifrån. Det är inte ens här jag bor, ändå känner jag mig hemma.

Puls. Rytm. Liv.

Alla dom som inte tycker om Stockholm, jag kan förstå men håller inte med. En stad som lever, själen bultar, energiskt. Jag älskar att se människorna gå förbi, så många olika människor som stilla går eller stressar på förbi mig. Vackra människor, fula människor, vacker stad och även det som är fult döljer någonting värt att se.

Stockholm är en vacker stad av puls, rytm och liv, och vid varje flyktigt besök känns det som om jag är hemma.

1609

Det gick ungefär som väntat, fast bättre. 1609 ord stannade jag på och kom aldrig längre, men 1609 ord är ändå mer än alla min tidigare NaNoWriMosar sammanlagt och födde inte bara en helt ny värld utan dessutom en handfull helt nya idéer.

Nu är det bara kvar att klura ut vad som ska hända med de 1609. Jag kan ju slutföra, idén är utan tvivel mer än tillräcklig för att bygga en hel roman på. Jag funderade på att göra den till en novell, eller till och med plocka ut och göra 2-3 olika noveller av innehåller (materialet är fullt tillräckligt också för en sådan sak).

Eller så kan jag ju låta den ligga och bara må bra i sin vetskap om att den var del av ett ovanligt bra NaNoWriMo för sin författare.

Alla alternativ har sina fördelar, fast det där sista, det låter lite väl trist.