För att göra en jämförelse där båda biobesöken ligger i tillräckligt färskt minne:
Jag såg Superman Returns för en tid sedan, 2½ timme lång och jag nickade till mot slutet, under en av dom få actionscenerna - vilket bör ge en passande bild av hur tråkig den filmen är. Ikväll såg jag Akira Kurosawas De sju samurajerna (fick fel på svenska titeln sist), även den på bio (som pigga läsare av nyss nämnda föregående inlägg kanske inser). En timme längre än Superman Returns men hade jag gått på känsla kunde jag lika gärna ha gissat på timmen kortare.
De sju samurajerna (som har en utgåva från Criterion värd att anfalla små japanska byar för) innehåller mer action, det är jag säker på, fast inte mycket mer (brasklappen säger att magkänslan möjligtvis ljuger här - ingen lust att räkna på procenten nu) och i båda de här fallen handlar det om lågt tempo. Vilket jag uppenbarligen inte har något emot, så länge det görs rätt. Kurosawa kunde, Bryan Singer snubblade tyvärr den här gången.
Det finns kanske ingen anledning i övrigt att göra några jämförelser, tanken dök upp där i salongen. En annan tanke som jag inte kunde skaka av mig var hur mycket av Lee Marvin det fanns i Takashi Shimura. Det syntes en viss likhet i ansiktet, men framför allt låg det i personlighet, hur Takashi spelade sin ledare och hur Lee Marvin spelat flera karaktärer. Kombinationen av allvar, en hård våldsman, och en oväntad lekfullhet inför sitt yrke eller uppdrag.
16 oktober 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar