Är det bara jag?

Nej, det vågar jag påstå här och nu, det är med största sannolikhet inte bara du som tycker just precis så i den där frågan. Med (cirka) 6,518 miljarder andra människor omkring dig, bör det finnas åtminstone någon enstaka stackare som delar din synvinkel, och när ämnet du valt - som oftast - råkar vara något som jag vet många håller med om, för har man (jag) både läst och lyssnat sig till, blir det bara ännu löjligare. Nej, det är inte bara du. Lägg ner, lägg av, börja om.

Att börja en text med "är det bara jag som..." är förbaskat fult, lättjeligt (är det ett ord?) och ett av mina topp 5 språkliga irritationsmoment. Dom andra fyra? Ingen aning, jag tyckte bara det lät bra att göra listlös lista av det hela.

Mina blommiga byxor

En gång i tiden sydde jag ett par byxor. Det var i sexan, vilket jag kommer ihåg, för det var när jag bodde i Agunnaryd (en håla) och vi av någon anledning hade syslöjden i Ryssby (en annan håla, en mil från den förstnämnda hålan). Jag vill minnas (vill och vill...) att dom var lila, blommiga (något sorts obehagligt mönster, så långt är säkert) och fruktansvärt, fruktansvärt fula. Min ömma moder förbjöd mig direkt att någonsin använda dom offentligt. Hon kan vara klok hon, lilla mor.

Jag skulle kunna visa upp bild, men jag tror dom är bortslarvade sedan länge. Tack goda gudar.

Dagens namnsdagsbarn: Stig

Dagens namnsdagsbarn är Stig. Jag hade en gympalärare som hette Stig. Han tyckte om att låta oss springa runt till porriga Madonnalåtar och gav mig IG trots att jag, som aldrig varit ett under av hälsobarn och konditionstomte, gjorde mitt bästa.

Jag tyckte inte om gympalärare Stig. Fy, Stig. Fy.

Bloggdagbloggbokdag

Inte en ren dagbok. Det är inte det jag vill. Men vadför betraktelser finns att göra? Och borde jag göra dom?

Jag tycker saker, om mitt jobb och om människor, men det finns för mycket google och möjligheter att bli hittad nu. Känns som det var lättare förr, innan google och innan nätdagböcker blev bloggar, då var den falska känslan av att vara anonym inte lika falsk. Det är klart, man kan ju gå anonym på riktigt, men vad vore det roliga i det?

Jag vet inte vad jag vill säga här, mer än att göra ett inlägg till, och nu var det gjort.

Stockholm, Stockholm

Puls. Rytm. Liv.

Jag vandrar omkring på Stockholms gator, gator jag inte kan namnen på. Jag kommer inte härifrån. Det är inte ens här jag bor, ändå känner jag mig hemma.

Puls. Rytm. Liv.

Alla dom som inte tycker om Stockholm, jag kan förstå men håller inte med. En stad som lever, själen bultar, energiskt. Jag älskar att se människorna gå förbi, så många olika människor som stilla går eller stressar på förbi mig. Vackra människor, fula människor, vacker stad och även det som är fult döljer någonting värt att se.

Stockholm är en vacker stad av puls, rytm och liv, och vid varje flyktigt besök känns det som om jag är hemma.

1609

Det gick ungefär som väntat, fast bättre. 1609 ord stannade jag på och kom aldrig längre, men 1609 ord är ändå mer än alla min tidigare NaNoWriMosar sammanlagt och födde inte bara en helt ny värld utan dessutom en handfull helt nya idéer.

Nu är det bara kvar att klura ut vad som ska hända med de 1609. Jag kan ju slutföra, idén är utan tvivel mer än tillräcklig för att bygga en hel roman på. Jag funderade på att göra den till en novell, eller till och med plocka ut och göra 2-3 olika noveller av innehåller (materialet är fullt tillräckligt också för en sådan sak).

Eller så kan jag ju låta den ligga och bara må bra i sin vetskap om att den var del av ett ovanligt bra NaNoWriMo för sin författare.

Alla alternativ har sina fördelar, fast det där sista, det låter lite väl trist.

A Five-Year-Old Explains the Writers Strike

Där har ni det. Kanske kan studiobossarna ta sig för att lyssna nu? Kanske.

analogt digitalt

av Fredrik

Jag skriver en bok. Igen.

För vilket år i rad det än nu blir har jag gett mig på NaNoWriMo, men det här gången börjar det åtminstone bra. 1609 ord så långt vilket är under den rekommenderade dagsransonen (50000/30 avrundat uppåt blir 1667 och vi är två dagar in så som minst en 3334 ord hade varit allra bäst att ha som minst) men ändå mer än vad jag lyckats skrapa ihop något av mina tidigare försök. Sammanlagt.

Om jag inte fastnat ikväll hade det gått bättre, innan jag fortsätter finns det ett par saker som måste tänkas igen. Jag bör t ex nog ändra tidsform på en av mina två storylines (fast jag går inte tillbaka och rättar det det redan skrivna förrän allt är klart och det är dags för redigering). Dessutom har min huvudkaraktär inte tillräckligt med karaktär, jag har svårt att få honom dit han behöver vara utan att tvinga honom, och det vill jag inte göra. Sånt blir sällan bra.

Kommer nog behöva en tredje storyline också. En som kan introducera hon som steppar.

Jag älskar det här, att fundera, lista ut hur allt hänger ihop och se det växa fram. Ofta blir det väldigt organiskt. Skithäftigt.

Bye-bye, coffee cup

Jag tror det börjar bli dags nu, ge upp kaffe, åtminstone litegranna och åtminstone för ett litet tag. En närmast kopiös mängd kaffe igår gjorde magen orolig idag. Med betoning på oro. Det rimmar illa med mitt nyfunna välmående, och när jag nu uppskattar att må bra, återstår bara en sak: bye-bye, coffee cup.

Fast det kan bli krabbigare att sätta titlar på

Ensam på café idag, gammalt ställe i gammal hemstad, satt och läste en - för mig - ansenlig mängd sidor i den där boken jag håller på med. Såg på folk, skrev ner ord. Många timmar. Jag spenderar alldeles för lite tid ensam på caféer. Alldeles för lite. Tänkte att sådana här inlägg, sådant som jag skriver nu, vore trevligt att göra oftare. Det tänkte jag.

Vem bloggar jag för?

Din mamma!

Nej, det var en förolämpning som lämnar en del att önska. Om man inte verkligen avskyr bloggar. Och varför skulle man? Det är ett fult ord och där finns många skräpbloggar, visst medges, men konceptet själva grejen bloggen som sådan. Det är något bra. Det får människor att uttrycka sig som dom aldrig gjort förr, utanför hemliga dagbokens trygga pärmar. Vare sig dagboken är en faktiskt dagbok, lösa pappersbitar eller allt man bär omkring som aldrig annars skrivs ner.

Jag? Jag skriver för mig själv. Visst vill jag bli läst, fast när kritan kommer till slutändan skriver jag alltid för mig själv. Speciellt här, denna förvirrade kaosartade spretiga ursäkt till blogg, men texterna på t ex Bloggywood är ju också ett sätt för mig att få uttrycka sådant som en del av mig skriker för att få uttrycka.

Behovet. Bloggar är bra för att tillfreställa, vad jag tror är, ett grundläggande mänskligt behov. Att få uttrycka sig.

Och det har jag gjort nu.

Igen.

Helt apropå (som jag inte läst nu, ska sen) och tack vare.

Dementi

Ryktet om mina hörluras död visade sig vara osedvanligt överdrivet. Jämrans patrask och patroner som sprider ut smutsiga rykten och rena lögner utan varken tanke eller omtanke om dom som lämnas kvar.

Det är mp3-spelaren som glappar.

Tack för att ni lyssnade. God natt, och lycka till.

R.I.P

Luftfuktigheten ligger bra idag

Jag gäspade. Jag stod vid maskinen och gäspade. Den surrade lika dom som alltid, färgerna rullade förbi under mig i samma gamla vanliga stilla takt. Jag skulle kunna nämna hur snabbt, men hindras av att jag inte vet. Det är svalt i maskinens rum, luftfuktigheten ligger bra idag.

Ingenting av värde fortsätter att hända med imponerande hastighet.

Det måste vara måndag

Blogg. Trogg blogg logg ogg fog dog. Voff.

RÄDDA VALARNA! Och även Britney.

Tacksåmycket.

Ibland känner man sig lite...

Morgonmiss

Morgontidningen, kastar snabba ögat på framsidan och landar över notis längst ner. Rubriken. Sista ordet är "barnporr", och ögat hoppar över till första ordet, "börsjubel". Hjärnan börjar undra men antar, jo, det finns nog något anti-barnporrbudskap när rubriken är avklarad. Fortsätter läsa med "åt", sen "starkt" och nu känns det riktigt konfunderat däruppe eftersom det bara är sista ordet kvar. "Börsjubel åt stark barnporr". Varför skulle börsen jubla för en sådan sak? Inte rimligt.

Till sist hinner hjärnan ifatt ögonen och inser att "barnporr" egentligen var "bankrapport", vilket gör hela meningen mer logisk och en aning tråkigare. Tråkigt men bättre än mitt första alternativ, det är bra.

Vid det här laget har händerna stoppat undan morgontidningen, ögonen låst sig vid närmaste dörr och hjärnan siktat in sig på dagens första kaffe.

I can has ångest?

Trots tron att jag skrivit ett inlägg om min fascination av I CAN HAS CHEEZBURGER?, existerar det tydligen som så mycket annat endast i mitt huvud. Den fascinationen är dock äkta och kan ta uttryck i egna lollar.

Som den här.



Ja, jag blev rätt nöjd.

Dexter in the City

Idag är dagen då jag för första gången såg reklam för Dexter på stan. Från bussen. En bra dag, för Dexter är skitbra.

Måndagar, 23:00, TV6. Start 24:e september.

Welcome to Planet Bloggywood

Nu ligger det uppe, mitt första inlägg på Bloggywood. En recension av Robert Rodriguez underbara Planet Terror. Om jag får vara lite självkritisk fungerar inte upprepningarna av filmens titel och ordet "recension" lika bra som jag först tyckte (upprepning kan vara ett effektivt verktyg, jag gillar det, men man måste vara försiktig), och varför valde jag göra IMDb-länken först andra gången Planet Terror nämns? Första omnämnandet ser bäst ut och det var så jag hade tänkt.

Nåväl, detaljer, inget som gör det värt att gå in och peta i efterhand. Det var ändå ett tag sedan jag skrev en regelrätt filmrecension, klart man är ringrostig.

Det är i vilket fall kul att få vara en del av Team Bloggywood. Jag är väldigt förtjust i gruppbloggar på konceptnivå, av en rad olika anledningar, och rent personligt känns det bra att få vara en del av ett gäng.

Allt du alltid velat veta om arraksbollar och biobesök men varit rädd för att fråga om

Nu finns det en nästan oberoende undersökning som visar att om arraksbollar är ditt val av tilltugg vid biografbesök, då går det åt i genomsnitt tre dylika per timme film. Det betyder att en två timmar lång film kräver 6 stycken arraksbollar. Det betyder att en film på 1½ timme behöver 4½. Det är upp till besökaren om denne väljer dela på en boll med kniv innan eller bita av halva vid lägligt tillfälle, även om variant nummer ett rekommenderas. Det är upp till besökaren om denne när en film kräver mer avancerad uträkning, som till exempel 1:20 eller 1:50, om denne väljer att dela en arraksboll exakt eller avrunda till närmaste halvtimme, men även här rekommenderas variant nummer ett. Det bör tilläggas att olika skolor är olika strikta med den valfrihet jag nämner här, och fundamentalistiska arraksivrare tillåter naturligtvis inga som helst avvikelser från exakta uppdelningar av bollarna.

Andra bloggar om: arraksbollar, vetenskap

Klicka på Kristofer

Efter att ha lyssnat igenom Loupita, Dead End EP, Northern Blues och RainawayTown kan jag beslutsamt och med saklig emotionell grund konstatera att Rainaway Town är bäst och att Kristofer Åström är allra bäst live.

Woke up this morning...

Blindhöna, möt Guldkorn

Det vore synd att säga jag är ett fan av Apple. Vore till och med en lögn. Älskar äpplen, Royal Gala är favoritsorten, fast företaget som håller på med datorer, dom gör inte speciellt mycket för mig. Åtminstone inte när dom håller på med annat än datorer.

Vilket gäller iPod och det gäller iPhone, och jag kände mig inte alls imponerad av telefonen. Tja, åtminstone inte telefonfunktionen. Som bärbar mediaspelare blev jag faktiskt riktigt nyfiken. Vilket gör mig än mer nyfiken när jag snubblar över kommande iPod Touch hos MobilKoll.se. Det där är en maskin jag skulle kunna tänka mig, för första gången är faktiskt sugen på en iPod. Tänka sig.

Det lär förstås inte bli nåt av ändå, även om jag skulle få råd och få för mig att lämna Cowons iAudio bakom mig. För den kommer förstås vara bunden till iTunes, och det är en övergödd bajsholk till mjukvara om något.

Så blir det med den saken. Men man kan drömma,och kanske leka med när Johan slagit till. Den killen gillar sitt äpple.

Religious nuts in Texas seek to ban book about book banning!

En Björn jag känner postade den här på ett forum jag busar runt på, och eftersom den är svår att kommentera utan att begränsa sig till rena idiotförklaringar, nöjer jag mig med att använda den som testobjekt för YouTubes posta-direkt-till-blogg-funktion.

Så kommer dom där rönnbärskorkade blådårarna till någon jävla nytta.

Nästan som sur mjölk

Om att operatörer kan tvingas säga upp fildelare tycker jag saker, men Hanna och Johanna tycker ungefär samma saker och säger det bättre, så jag länkar istället. Lättja? Nej, effektivitet och väldigt bloggigt.

Själv plockar jag fram, från samma artikel, det här citatet...

Tanken på en "bredbandsavgift" avfärdas bestämt i utredningen. En sådan skulle innebära kassettersättning eller införande av tvångslicens. Innehavarna av upphovsrätten skulle förlora sin möjlighet att konkurrera på kommersiella villkor.

... och undrar stilla om Cecilia Renfors tänker avskaffande av kassettavgiften också. Det kanske hon redan gör, vad vet jag, men det känns inte som någonting man brukar höra om från makthavar håll, det där om kassetter och konkurrens, vill säga.

Och som tillägg vill jag lägga till, hur oerhört irriterande det är när upphovsmän(kvinnor/personer) och upphovsrättsinnehavare blandas hej vilt. För båda behöver inte vara samma sak, och jag stödjer hellre helhjärtat den förstnämnda, framför allt när den sistnämnda är Stort Bolag som mer än gärna tar för mycket pengar som borde gått till den förstnämnda.

Ja. Det var bara det.

Egentligen är jag ju inte det minsta intresserad av sport

En gång, när jag jobbade posten, sorterade jag ett brev till Carolina Klüft. Därigenom vill jag gärna se mig själv som delaktig i hennes framgångar.

När jag tänker efter, kan det ha varit till hennes föräldrar.

Eller till någon annan fridrottare som kommer från Växjö.

Eller dennes eventuella föräldrar.

...

Jaja, äran är ändå min och därmed jämnt.

Strängarna

Jag lutar mig tillbaka i fåtöljen och försöker känna efter. Exakt var träffar ljudet? Musiken som talar till mig, som får mig känna vad jag känner nu, vilka strängar i min kropp är det som den attackerar?

The New Pornographers nu (igen). Senaste skivan, Challengers, är orsaken till det här inlägget.

Och oavsett skiva träffar dom alltid rätt, alltid rätt strängar. Jag har fortfarande inte kommit på var dom sitter, men dom finns där, och om det finns ingen tvekan.

På min arbetsplats

På min arbetsplats ska det här vara den tid på året då vi är som mest upptagna. Våren, sommaren, till viss del hösten. Det ska inte finnas tid till att göra något annat. Det ska inte finnas tid till att göra det som det ska finnas tid till.

Ändå städar ett par av kollegorna i lokalen, och jag sitter här. Undrar varför.

Undra inte. Se föregående inlägg.

På en trasig kontorsstol

Det är en underlig sits jag sitter i. Jag gillar mina arbetsuppgifter, men inte arbetsplatsen eller kollegorna, och när nu företaget sköts dåligt blir det inte mycket för mig att göra. Vilket lämnar kvar allt som inte är bra.

Underligt är kanske fel ord. Mer trist.

Nu sitter jag här, på arbetstid, och ingen ens frågar vad tusan jag håller på med. Jag tror dom undrar, men ingen frågar. För ignoranta, för fega.

Put it on the tabell

Från och med idag, upptäckte jag precis nyss, är det vintertidtabellen som gäller för bussarna där jag bor. Vinter. Jag gillar inte vad tabellen antyder.

Bolvik Begins

Årets helg börjar nu och den börjar med sol. Det här kommer bli bra, du kan lita på mig.

Gnrrrff...

Jag såg en man i aprikosfärgade shorts köpa Highlander 2. Vad handlade det där om? Jag förstår inte.

Vet ni vad?

Vad jag gör nu, är att stå och trycka på en knapp. Tre minuter, tre gånger i veckan. Annars blir luften dålig och det printade fel. Nu vet ni.

Tre gånger CNN

Det är väldigt lugnt här nu, här där jag är, så varför inte passa på att fräscha upp nutidskunskaperna lite. Göra sig aktuell. Gå på CNN. Tre saker där drog mig till kommentarer:

Nummer ett! Två kåta nyhetshelikoptrar kolliderar efter upphetsad bildjakt av biljakt. Fyra döda och polisen säger att mannen i den jagade bilen, skurken i dramat på marken, kan komma att anklagas även för de fyras död. Vad, va? Klart grabben ska betala för dom farligheter han utsatt andra för, men att även sättas ditt för något som snarare borde härledas till bolagschefer och jakten på tittarsiffror, annonser, känns både fel och väldigt, väldigt farligt.

Nummer två! Det här artikeln, om en morfar som dör på grund av polisingripandet (och nej, jag tror inte polisen gjorde fel här, det är inte vad den här kommentaren handlar om) är som hämtad från en film. Eller TV-serie. När verkligheten öveträffar dikten. Varför händet sådant här, fortfarande, nu? Ett modernt indistriland av idag borde inte vara fast i 1600-talsfasoner. Att landet inte existerade på 1600-talet är ingen ursäkt.

Nummer tre! Och så är det någon republikan (jodå, jag känner faktiskt igen hans namn, mest för att jag följer The Daily Show) som förutspår att Hillary Clinton och Barack Obama kommer stå som demokraternas kandidater nästa val, med Hillary till presidentposten och Barack som hennes vice, och även om jag inte på nåt sätt är övertygad om att det blir så eller huruvida de kan vinna (eller om de vore bra för USA och världen), inser jag att såväl nominering som vinst faktiskt är en möjlighet. Vilket är häftigt. Kvinnlig president och svart vicepresident, det skulle dessutom reta så många att bara hälften vore underhållande.

Klart slut, varulvstjut.

Regn. En smak av

Nästa vecka. Nästa vecka, då går jag till min hemska arbetsplats igen. Semestern har lämnat en del att önska. Bra väder, främst. Några få härliga dagar. de flesta har visat dåligt väder eller som bäst blandat. En och samma dag, med regn och sol och vind i en salig röra. Det blev inget av den där långa cykelturen jag hade planerat. Nåväl, åh ja, det finns alltid helger och jag har ju faktiskt sovit väldigt gott om dagarna. Eller åtminstone länge.

Jag har takfönster. Om jag ligger, på rygg, på min soffa kan jag se ut. Det är fint. Konstigt nog har jag inte prövat göra det under regn, men lugna puckar, chanserna blir fler.

De döda kring Joe Pitt

Jag försöker ta mig igenom De döda kring Maria och det är inte lika lätt som jag hade hoppats; Hans Alfredssons namn på omslaget hade lovat mer. Om det beror på att han inte är lika bra nu som då eller om han felaktigt antar att folk i 30-årsåldern pratar likadant nu (eller 1999, allt enligt copyrightangivelsen i bokens kolofon, och när vi ändå är inne på tidsangivelser så utspelas historien alldeles bestämt i nutid - att den skulle skildra dåtid är alltså ingen förklaring) som när han var ung är svårt att säga; resultatet blir svårläst och irriterande i båda fallen.

Men jag vill ta mig igenom den ändå. För i grunden finns där en intressant historia och en människoskildring som gör mig nyfiken, och för det vore synd att ge upp en bok som bara är 252 sidor tjock.

Å andra sidan ville jag läsa något bra på toaletten och började där med Charlie Hustons Already Dead.

The other kid has jammed himself in a corner in the obligatory pool of his own fear-piss.

Från sidan fyra i min utgåva (ISBN: 9781841495262). "Fear-piss". Har jag inte hört innan. Målande, tydligt, det är attribut jag brukar uppskatta i ett uttryck. Jag har en positiv känsla inför den här boken.

Mannen med järnhandsken

Jag var adrig speciellt intresserad av Iron Man – inget ogillande, bara ointresse – tills två saker hände. Det ena var Marvels Civil War (look it up, kids) och det andra Jon Favreau. Från början hade jag stora tvivel om filmen, även med Jon, det var först när skådespelarna började knytas till den som jag vekrligen började känna mig nyfiken. Nu har min IM-status sedan länge gått från nyfikenhet till att genuint och verkligen se fram emot filmen, och hela det här stycket text är egentligen bara en försats till den här bilden, som trots i all sin enkelhet gör mig riktigt uppspelt.


Det är något speciellt med en Downey.

Källa.

Vänta bara

43 timmar. Jag vet inte mycket som skulle vara värt att vänta 43 timmar i en kö för. En kyss, kanske, om inte pappret i en bok vore så torrt.

Nattens låt är ZOX - I Am Only Waiting. I am only waiting, for someone to break my heart.

Det här är inget dagboksinlägg

Om jag skrev dagboksinlägg, skulle det här inlägget kunna behandla idag, och hur sova bort halva dagen för att sedan städa lite, duscha och därefter cykla ner på stan varvid en fika med hr J Nicklas tog vid, varefter han hängde med hemåt för lånande av film, och när det besöket var över åt jag pasta och kollade på TV (The Daily Show, bland annat, vilket återigen befäste min passionerade man-kärlek till Jon Stewart) och spenderade timmar vid datorn (och en Guiness) läsandes texter och forum och bloggar och kollade några klipp från Whose Line Is It Anyway (jävligt rolig skit) på YouTube och sedan mera surfande och läsande igen, vilket för mig till nu, och om jag skrev dagboksinlägg skulle ni kunna få veta allt det där, men det får ni inte, och så är det med det.

Ojsan, hoppsan

Det var inte meningen att det skulle se ut såhär, åtminstone inte än eller på precis det här sättet, men problem uppstod. Mitt fel, jag erkänner. Ingen idé att gå tillbaka, för lite som fanns kvar, för mycket förlorad information. Nåväl. Vatten under broarna. Nytt liv, ny dag. Snart, i alla fall, inte många timmar kvar nu.

Idag var det en blåsig dag.

Maginellt

Det är en helt vanlig spegel på ett helt vanligt golv, men visst ser det ut som genvägen till en ovanlig overklighet.

Per-Håkans starka vilja

Att Per Gessles En händig man har mycket att tacka Ted Gärdestad för är skåpmat nu (även om jag ändrat mig, det är på ett bra sätt nu), men det har fått mig tänka, jag undrar vad Kenneth kunnat ta sig för med samma melodi. Kenneth som i Teds bror och ständige textförfattare till Teds melodier, för alla obildade tölpar och tulipaner därute.

Överhuvudtaget önskar jag Per var mer samarbetsvillig av sig. En av de bästa visor han spottat ur sig, Småstad, är ett gyllene samarbete mellan honom och Mats M.P. Persson. Och jag har flera gånger drömt om vad han och likaledes viljestarka Nisse Hellberg - dom har ju ändå arbetat ihop - skulle kunna hitta på tillsammans.

Önskedrömmar.

Den här texten tog någonstans mellan En händig man och När Karolina kom från skivan En händig man, på en buss mellan Alvesta och Växjö, att skapa ihop.

Skriva är lätt

Skriva är lätt, kvalitet är svårt, det läste jag någonstans. Och visst är det så. Stapla ord efter varandra på en horisontal hög, som jag gör nu. Fast det är svårt att inte bry sig om kvalitet, det är en av de (ö)kända orsak till mitt sällsamma skrivande trots att det är lätt. Eller ska vara lätt.

Jag vill inte säga något särskilt med det här. Jag ville bara skriva.

Intesömn

Klockan är ett och jag kan inte sova. Ding-dong. Istället ligger jag i sängen och bloggar med mobilen. Ding-dong. Om fem och en halv timme ska jag upp. Ding-dong. Det kommer bli... ungefär precis som vanligt.

Dong.

Intevinter

Mysig midsommar, solig söndag. Spola fram till semestern och sommaren behöver aldrig mer ta slut.

Utkast

Jag säger kanske ibland att jag aldrig skriver mer. Det är fel, jag gör bara ingenting helt klart, men jag skriver. Ni skulle se alla mina anteckningar och utkast. Det får ni inte.

Kan man fota en händig man?

Per Gessles nya låt på radio idag, En händig man. Ted Gärdestad möter The Kinks. Inte på ett bra sätt. Ser fortfarande fram emot nya plattan, däremot uppvisar jag ett oväntat ointresse av turnén. Way Out West låter mycket mer lockande än en solo-Per med massa gyllene låtar.

Inläggstiteln är stulen från ett sms.

Jobb-igt

Jag får fina färger att hända.

Nöjd

Haha, vilken jävla seger. Fick igång eposten i mobilen, nu kan jag blogga ordentligt med den här prylen. Go Team Me!

Testar bild också, hoppas nåt syns.



redigerat en liten stund senare för att tillägga: Inte då. Sak samma, bildblogga fungerar på andra K800i-viset, textblogga kan jag göra via mail nu, tillsammans äro vi fullkomliga. Vackert.

Statusrapport: Kurshalvdag

Dagboksantekning i retrostil

Here we go again...

... here we go go go, ner på stan och klubbar sälar.

Jag tänker, hey, ett inlägg varannan månad är också kontinuerlig uppdatering. April måste känna sig stolt nu.

Våren visar sommarväder och nu ska jag promenera en stund med en bok i mina öron. Det ser nog ganska lustigt ut.

Ses vi i juni?

Montys Loco @ Kafé Deluxe

Ännu mindre scenen (i kontrast till stora lilla scenen) på Kafé Deluxe i Växjö måste vara stark kandidat till världens mest otacksamma plats att spela på. Själva scenen är ruskigt charmig, det vinner den på, men samtidigt är stället byggt så att ointresserat folk hela tiden går framför den, och man kör dessutom dunka dunka-DJ samtidigt i rummet intill.

Och det märktes emellanåt att (supersöta) sångerskan Anja i Montys Loco nog önskat bättre omständigheter, som när hon hyschade publiken. Å andra sidan lät hon positiv, både på plats och i (vad som ser ut som tillfällig) blogg. Bedårande och proffsigt. Proffsigt bedårande.

Fast inget negativt åt själva spelningen, som passande lagts på min födelsedag i fredags. Det var ett ovanligt bra sätt att avsluta en födelsedag på, duon är riktigt bra och jag vill höra dom live igen, någon annanstans. Köpta skivan Man Overboard på plats, den hade mjukt omslag, nu kan jag både njuta av musiken och gosa med albumet samtidigt. Det känns bra och rätt.

Jag tog en handfull usla bilder. Nicklas tog en hel hög bra. Jag behåller mina, skåda hans istället.