Vem bloggar jag för?

Din mamma!

Nej, det var en förolämpning som lämnar en del att önska. Om man inte verkligen avskyr bloggar. Och varför skulle man? Det är ett fult ord och där finns många skräpbloggar, visst medges, men konceptet själva grejen bloggen som sådan. Det är något bra. Det får människor att uttrycka sig som dom aldrig gjort förr, utanför hemliga dagbokens trygga pärmar. Vare sig dagboken är en faktiskt dagbok, lösa pappersbitar eller allt man bär omkring som aldrig annars skrivs ner.

Jag? Jag skriver för mig själv. Visst vill jag bli läst, fast när kritan kommer till slutändan skriver jag alltid för mig själv. Speciellt här, denna förvirrade kaosartade spretiga ursäkt till blogg, men texterna på t ex Bloggywood är ju också ett sätt för mig att få uttrycka sådant som en del av mig skriker för att få uttrycka.

Behovet. Bloggar är bra för att tillfreställa, vad jag tror är, ett grundläggande mänskligt behov. Att få uttrycka sig.

Och det har jag gjort nu.

Igen.

Helt apropå (som jag inte läst nu, ska sen) och tack vare.