Driftstatus

Ojdå. Över ett år sedan förra inlägget här. Inte för att det var tänkt att fortsättas, men ändå, värt att notera, och det hade varit roligare om jag tajmat det bättre och skrivit i torsdags.

Hursomhelst. Att jag skriver här nu är för att det inte var tänkt att fortsättas och folk verkar fortfarande besöka. Jag ser det på statistiken. Det händer inte ofta, fyra besökare hittils den här månaden, fast det är i vilket fall en hel del för ett ställe som inte är tänkt att besökas. Antar jag. Därför några rader för att hänvisa er till andra ställen, till dom ställen som hellre bör ta plats bland era bokmärken eller blogglänkar. Dom är som följer:

Vilsen Liten Robot - Är den jag uppdaterar mest, tillhållet framför dom andra, huvudhemmet. Små inlägg med hög frekvens var tanken.
Organiserat Kaos - Bara ett par inlägg än, det är här långbloggandet ska ske. Det är också den som i huvudsak ersätter Driftstatus, och är den blogg och det namn jag länge tänkt återkomma till. Det har hänt. Organiserat Kaos är tillbaka och det är underbart.

Dom här två är alltså att föredra om min blogg ska länkas till. Okej? Okej. Utöver det, kan även det här vara kul:
Obildad - Min lilla fotoblogg, byggd på samma tuffa motor (Tumblr) som VLR. Uppdateras inte frekvent men förhoppningsvis med desto mer kvalitet.
Musik för pastakokning - Mat och kultur, tillsammans och isär.
Saker som jag ogillar - Namnet säger allt, och där säger jag det med så få ord som möjligt.
Knullvåffla - Saker som gör mig tillräckligt förbenad för att jag ska vilja ryta "knullvåffla".
Twitter - Jag är ett fan. Jag hade en tanke när jag gick med, att hålla mig till kreativt snabbloggande och historieberättade, fast nu twittrar jag nog mest som alla andra. Det är kul för mig, i alla fall.
Bloggy - Använder mest som flöde för flera andra tjänster. Det vill säga, vill du inte hålla kolla på VLR och OK och Obildad och några andra som kommer nämnas här, och inte diggar det där med RSS-läsare, kan det vara en idé att bara hålla koll på mitt Bloggy-konto istället. Antar jag.
Jaiku - Har aldrig varit väldigt intressant för mig, och mindre så nu när själva ägarna, Google, har gett upp hoppet. Jag funderar på att aktivt använda den för historieberättande på 140 tecken, varken mer eller mindre. Vi får se om det lyckas hålla i sig, än så länge finns det fyra sådana där.
Vimeo - Ibland gör jag tramsiga små videos. Då hamnar dom här.

Yttran av Repressiv Tolerans - En recensionsblogg jag och Nicklas har gemensamt. Håller på att bli mer aktiv där nu igen, efter en massa död tid.
Flickr - Jag har också blivit bättre på att lägga upp foton.
Last.fm - Man kan alltid se vad jag lyssnar på. Förutom när man inte kan det. Som när jag lyssnar på mp3-spelaren eller grammofonen. Man kan inte få allt. Tyvärr.

Emellanåt dyker det också upp inlägg signerat underteckad på Bloggywood, även om det, det ska erkännas, är ganska sällsynt.

Ja. Så ligger det till. Gå nu vidare till någon av dessa ställen och håll inte till här i onödan.

Tack för att ni lyssnade.

(det här inlägget kan komma att redigeras i framtiden, i händelse av att jag skriver på fler eller färre ställen, eller länkar bytar namn, eller VLR och OK går ner och jag behöver någonstans att blogga om det, i vilket fall den här bloggen verkligen gör skäl för sitt namn, och det vore ju ganska tufft)

senast uppdaterad: 2009-04-15, klockan 03:23

Statusar

Klockan ringer om, som vanligt, om en sisådär 5 och en halv timme (och mindre lär det bli innan inlägget är över) och jag borde, som vanligt sova, men allt jag vill är att fortsätta skriva. Det är mindre vanligt.

Eller inte egentligen. Viljan har funnits där, inte lusten, inte mer än att kläcka ur sig småsaker som knappt ens haft en chans att bli färdiga, men nu har någonting hänt. Till största delen är det nog ljuset. Jag trodde, i höstas, att vintermörkret inte skulle påverka mig mycket i år, att jag mådde för fint för det. Jag hade uppenbarligen fel. Nu kommer ljuset och lusten att skriva och någonting kort men ordentligt blev slutfört. Ljuset, och Tumblr.

Tumblr är ett fantastiskt verktyg som förtjänar långt inlägg helt i sin egen rätt. Det kommer nog också. Sen, inte nu. Det är svårt att förklara varför i få ord men Tumblr är den där typen av verktyg som med sin blotta utforming ger kreativiteten välbehövliga knuffar i ryggen. Tumblr gjorde, för mig, bloggandet roligt igen.

Driftstatus var aldrig tänkt som permanent, skulle bara vara tillfälligt, nu finns här snart 100 inlägg. Fördelade över en alldeles för lång tidsperiod, dessutom. Nummer 100, då är det dags för någonting.

Nu är det också dags för någonting. Jag hoppas att det är sömn.

Inget bajs, Beck!

Mitt inköp under bokrean har så här långt sträckt sig till 10 romaner om brott, för 159 svenska bagare. Jag har läst de flesta innan men inte alla och absolut inte i rätt ordning, så en kronologisk omläsning kan bli aktuell. Frågan är vem jag ska försteställa mig som Martin Beck nu. Gösta Ekman känns närmast, han gjorde det förbannat bra och passar böckernas beskrivning. Fast får jag välja själv, väljer jag helst Carl-Gustaf Lindstedt. Däremot skulle jag aldrig välja Sunes pappa, vem det än var han spelade så var det inte Martin Beck.

Jag mötte en gång en gammal ryss

Jag har en historia att berätta, att i måndags mötte jag en gammal ryss i Alvesta, en gammal ryss som osade gammalt vin. Jag tror han var alkis. Han stoppade mig på gatan och undrade varför flaggorna flaggades. Jag svarade, efter en eftertänksam stunds betänketid, att det nog var för att Karl, som i mannen som är kung, har namnsdag. Då informerade han mig om att hans favoritkung var Gustav Vasa, jag minns inte varför, och att han föredrog kungarna från förr. Det verkade spela in att dom hade mer makt. Sedan berättade han om en förskräcklig rysk kejsare som stack ögonen ur en arkitekt efter att arkitekten ritat en fasligt snygg kupol. Den alkoholiserade rysken visade sin upprördhet genom att peka mot sina ögon, gråta en liten skvätt och berätta samma historia ett par-tre gånger till. Därefter var jag tvungen att gå för jag hade en buss att passa. Han erbjöd mig en cigarett och avslutade med att ställa samma fråga han började med.

Han var en härlig gammal alkoholiserad ryss, jag hade gärna stått där en stund till.

Väderprat, nonsens, nonsens

Jag tittar ut genom fönstret och ser dimma, bara dimma. Tur att jag inte ska ut och köra idag. Jag har ju inte ens körkort.

Är det bara jag?

Nej, det vågar jag påstå här och nu, det är med största sannolikhet inte bara du som tycker just precis så i den där frågan. Med (cirka) 6,518 miljarder andra människor omkring dig, bör det finnas åtminstone någon enstaka stackare som delar din synvinkel, och när ämnet du valt - som oftast - råkar vara något som jag vet många håller med om, för har man (jag) både läst och lyssnat sig till, blir det bara ännu löjligare. Nej, det är inte bara du. Lägg ner, lägg av, börja om.

Att börja en text med "är det bara jag som..." är förbaskat fult, lättjeligt (är det ett ord?) och ett av mina topp 5 språkliga irritationsmoment. Dom andra fyra? Ingen aning, jag tyckte bara det lät bra att göra listlös lista av det hela.

Mina blommiga byxor

En gång i tiden sydde jag ett par byxor. Det var i sexan, vilket jag kommer ihåg, för det var när jag bodde i Agunnaryd (en håla) och vi av någon anledning hade syslöjden i Ryssby (en annan håla, en mil från den förstnämnda hålan). Jag vill minnas (vill och vill...) att dom var lila, blommiga (något sorts obehagligt mönster, så långt är säkert) och fruktansvärt, fruktansvärt fula. Min ömma moder förbjöd mig direkt att någonsin använda dom offentligt. Hon kan vara klok hon, lilla mor.

Jag skulle kunna visa upp bild, men jag tror dom är bortslarvade sedan länge. Tack goda gudar.

Dagens namnsdagsbarn: Stig

Dagens namnsdagsbarn är Stig. Jag hade en gympalärare som hette Stig. Han tyckte om att låta oss springa runt till porriga Madonnalåtar och gav mig IG trots att jag, som aldrig varit ett under av hälsobarn och konditionstomte, gjorde mitt bästa.

Jag tyckte inte om gympalärare Stig. Fy, Stig. Fy.

Bloggdagbloggbokdag

Inte en ren dagbok. Det är inte det jag vill. Men vadför betraktelser finns att göra? Och borde jag göra dom?

Jag tycker saker, om mitt jobb och om människor, men det finns för mycket google och möjligheter att bli hittad nu. Känns som det var lättare förr, innan google och innan nätdagböcker blev bloggar, då var den falska känslan av att vara anonym inte lika falsk. Det är klart, man kan ju gå anonym på riktigt, men vad vore det roliga i det?

Jag vet inte vad jag vill säga här, mer än att göra ett inlägg till, och nu var det gjort.

Stockholm, Stockholm

Puls. Rytm. Liv.

Jag vandrar omkring på Stockholms gator, gator jag inte kan namnen på. Jag kommer inte härifrån. Det är inte ens här jag bor, ändå känner jag mig hemma.

Puls. Rytm. Liv.

Alla dom som inte tycker om Stockholm, jag kan förstå men håller inte med. En stad som lever, själen bultar, energiskt. Jag älskar att se människorna gå förbi, så många olika människor som stilla går eller stressar på förbi mig. Vackra människor, fula människor, vacker stad och även det som är fult döljer någonting värt att se.

Stockholm är en vacker stad av puls, rytm och liv, och vid varje flyktigt besök känns det som om jag är hemma.

1609

Det gick ungefär som väntat, fast bättre. 1609 ord stannade jag på och kom aldrig längre, men 1609 ord är ändå mer än alla min tidigare NaNoWriMosar sammanlagt och födde inte bara en helt ny värld utan dessutom en handfull helt nya idéer.

Nu är det bara kvar att klura ut vad som ska hända med de 1609. Jag kan ju slutföra, idén är utan tvivel mer än tillräcklig för att bygga en hel roman på. Jag funderade på att göra den till en novell, eller till och med plocka ut och göra 2-3 olika noveller av innehåller (materialet är fullt tillräckligt också för en sådan sak).

Eller så kan jag ju låta den ligga och bara må bra i sin vetskap om att den var del av ett ovanligt bra NaNoWriMo för sin författare.

Alla alternativ har sina fördelar, fast det där sista, det låter lite väl trist.

A Five-Year-Old Explains the Writers Strike

Där har ni det. Kanske kan studiobossarna ta sig för att lyssna nu? Kanske.

analogt digitalt

av Fredrik

Jag skriver en bok. Igen.

För vilket år i rad det än nu blir har jag gett mig på NaNoWriMo, men det här gången börjar det åtminstone bra. 1609 ord så långt vilket är under den rekommenderade dagsransonen (50000/30 avrundat uppåt blir 1667 och vi är två dagar in så som minst en 3334 ord hade varit allra bäst att ha som minst) men ändå mer än vad jag lyckats skrapa ihop något av mina tidigare försök. Sammanlagt.

Om jag inte fastnat ikväll hade det gått bättre, innan jag fortsätter finns det ett par saker som måste tänkas igen. Jag bör t ex nog ändra tidsform på en av mina två storylines (fast jag går inte tillbaka och rättar det det redan skrivna förrän allt är klart och det är dags för redigering). Dessutom har min huvudkaraktär inte tillräckligt med karaktär, jag har svårt att få honom dit han behöver vara utan att tvinga honom, och det vill jag inte göra. Sånt blir sällan bra.

Kommer nog behöva en tredje storyline också. En som kan introducera hon som steppar.

Jag älskar det här, att fundera, lista ut hur allt hänger ihop och se det växa fram. Ofta blir det väldigt organiskt. Skithäftigt.

Bye-bye, coffee cup

Jag tror det börjar bli dags nu, ge upp kaffe, åtminstone litegranna och åtminstone för ett litet tag. En närmast kopiös mängd kaffe igår gjorde magen orolig idag. Med betoning på oro. Det rimmar illa med mitt nyfunna välmående, och när jag nu uppskattar att må bra, återstår bara en sak: bye-bye, coffee cup.

Fast det kan bli krabbigare att sätta titlar på

Ensam på café idag, gammalt ställe i gammal hemstad, satt och läste en - för mig - ansenlig mängd sidor i den där boken jag håller på med. Såg på folk, skrev ner ord. Många timmar. Jag spenderar alldeles för lite tid ensam på caféer. Alldeles för lite. Tänkte att sådana här inlägg, sådant som jag skriver nu, vore trevligt att göra oftare. Det tänkte jag.

Vem bloggar jag för?

Din mamma!

Nej, det var en förolämpning som lämnar en del att önska. Om man inte verkligen avskyr bloggar. Och varför skulle man? Det är ett fult ord och där finns många skräpbloggar, visst medges, men konceptet själva grejen bloggen som sådan. Det är något bra. Det får människor att uttrycka sig som dom aldrig gjort förr, utanför hemliga dagbokens trygga pärmar. Vare sig dagboken är en faktiskt dagbok, lösa pappersbitar eller allt man bär omkring som aldrig annars skrivs ner.

Jag? Jag skriver för mig själv. Visst vill jag bli läst, fast när kritan kommer till slutändan skriver jag alltid för mig själv. Speciellt här, denna förvirrade kaosartade spretiga ursäkt till blogg, men texterna på t ex Bloggywood är ju också ett sätt för mig att få uttrycka sådant som en del av mig skriker för att få uttrycka.

Behovet. Bloggar är bra för att tillfreställa, vad jag tror är, ett grundläggande mänskligt behov. Att få uttrycka sig.

Och det har jag gjort nu.

Igen.

Helt apropå (som jag inte läst nu, ska sen) och tack vare.

Dementi

Ryktet om mina hörluras död visade sig vara osedvanligt överdrivet. Jämrans patrask och patroner som sprider ut smutsiga rykten och rena lögner utan varken tanke eller omtanke om dom som lämnas kvar.

Det är mp3-spelaren som glappar.

Tack för att ni lyssnade. God natt, och lycka till.

R.I.P

Luftfuktigheten ligger bra idag

Jag gäspade. Jag stod vid maskinen och gäspade. Den surrade lika dom som alltid, färgerna rullade förbi under mig i samma gamla vanliga stilla takt. Jag skulle kunna nämna hur snabbt, men hindras av att jag inte vet. Det är svalt i maskinens rum, luftfuktigheten ligger bra idag.

Ingenting av värde fortsätter att hända med imponerande hastighet.