Tre gånger CNN

Det är väldigt lugnt här nu, här där jag är, så varför inte passa på att fräscha upp nutidskunskaperna lite. Göra sig aktuell. Gå på CNN. Tre saker där drog mig till kommentarer:

Nummer ett! Två kåta nyhetshelikoptrar kolliderar efter upphetsad bildjakt av biljakt. Fyra döda och polisen säger att mannen i den jagade bilen, skurken i dramat på marken, kan komma att anklagas även för de fyras död. Vad, va? Klart grabben ska betala för dom farligheter han utsatt andra för, men att även sättas ditt för något som snarare borde härledas till bolagschefer och jakten på tittarsiffror, annonser, känns både fel och väldigt, väldigt farligt.

Nummer två! Det här artikeln, om en morfar som dör på grund av polisingripandet (och nej, jag tror inte polisen gjorde fel här, det är inte vad den här kommentaren handlar om) är som hämtad från en film. Eller TV-serie. När verkligheten öveträffar dikten. Varför händet sådant här, fortfarande, nu? Ett modernt indistriland av idag borde inte vara fast i 1600-talsfasoner. Att landet inte existerade på 1600-talet är ingen ursäkt.

Nummer tre! Och så är det någon republikan (jodå, jag känner faktiskt igen hans namn, mest för att jag följer The Daily Show) som förutspår att Hillary Clinton och Barack Obama kommer stå som demokraternas kandidater nästa val, med Hillary till presidentposten och Barack som hennes vice, och även om jag inte på nåt sätt är övertygad om att det blir så eller huruvida de kan vinna (eller om de vore bra för USA och världen), inser jag att såväl nominering som vinst faktiskt är en möjlighet. Vilket är häftigt. Kvinnlig president och svart vicepresident, det skulle dessutom reta så många att bara hälften vore underhållande.

Klart slut, varulvstjut.

Regn. En smak av

Nästa vecka. Nästa vecka, då går jag till min hemska arbetsplats igen. Semestern har lämnat en del att önska. Bra väder, främst. Några få härliga dagar. de flesta har visat dåligt väder eller som bäst blandat. En och samma dag, med regn och sol och vind i en salig röra. Det blev inget av den där långa cykelturen jag hade planerat. Nåväl, åh ja, det finns alltid helger och jag har ju faktiskt sovit väldigt gott om dagarna. Eller åtminstone länge.

Jag har takfönster. Om jag ligger, på rygg, på min soffa kan jag se ut. Det är fint. Konstigt nog har jag inte prövat göra det under regn, men lugna puckar, chanserna blir fler.

De döda kring Joe Pitt

Jag försöker ta mig igenom De döda kring Maria och det är inte lika lätt som jag hade hoppats; Hans Alfredssons namn på omslaget hade lovat mer. Om det beror på att han inte är lika bra nu som då eller om han felaktigt antar att folk i 30-årsåldern pratar likadant nu (eller 1999, allt enligt copyrightangivelsen i bokens kolofon, och när vi ändå är inne på tidsangivelser så utspelas historien alldeles bestämt i nutid - att den skulle skildra dåtid är alltså ingen förklaring) som när han var ung är svårt att säga; resultatet blir svårläst och irriterande i båda fallen.

Men jag vill ta mig igenom den ändå. För i grunden finns där en intressant historia och en människoskildring som gör mig nyfiken, och för det vore synd att ge upp en bok som bara är 252 sidor tjock.

Å andra sidan ville jag läsa något bra på toaletten och började där med Charlie Hustons Already Dead.

The other kid has jammed himself in a corner in the obligatory pool of his own fear-piss.

Från sidan fyra i min utgåva (ISBN: 9781841495262). "Fear-piss". Har jag inte hört innan. Målande, tydligt, det är attribut jag brukar uppskatta i ett uttryck. Jag har en positiv känsla inför den här boken.

Mannen med järnhandsken

Jag var adrig speciellt intresserad av Iron Man – inget ogillande, bara ointresse – tills två saker hände. Det ena var Marvels Civil War (look it up, kids) och det andra Jon Favreau. Från början hade jag stora tvivel om filmen, även med Jon, det var först när skådespelarna började knytas till den som jag vekrligen började känna mig nyfiken. Nu har min IM-status sedan länge gått från nyfikenhet till att genuint och verkligen se fram emot filmen, och hela det här stycket text är egentligen bara en försats till den här bilden, som trots i all sin enkelhet gör mig riktigt uppspelt.


Det är något speciellt med en Downey.

Källa.

Vänta bara

43 timmar. Jag vet inte mycket som skulle vara värt att vänta 43 timmar i en kö för. En kyss, kanske, om inte pappret i en bok vore så torrt.

Nattens låt är ZOX - I Am Only Waiting. I am only waiting, for someone to break my heart.

Det här är inget dagboksinlägg

Om jag skrev dagboksinlägg, skulle det här inlägget kunna behandla idag, och hur sova bort halva dagen för att sedan städa lite, duscha och därefter cykla ner på stan varvid en fika med hr J Nicklas tog vid, varefter han hängde med hemåt för lånande av film, och när det besöket var över åt jag pasta och kollade på TV (The Daily Show, bland annat, vilket återigen befäste min passionerade man-kärlek till Jon Stewart) och spenderade timmar vid datorn (och en Guiness) läsandes texter och forum och bloggar och kollade några klipp från Whose Line Is It Anyway (jävligt rolig skit) på YouTube och sedan mera surfande och läsande igen, vilket för mig till nu, och om jag skrev dagboksinlägg skulle ni kunna få veta allt det där, men det får ni inte, och så är det med det.

Ojsan, hoppsan

Det var inte meningen att det skulle se ut såhär, åtminstone inte än eller på precis det här sättet, men problem uppstod. Mitt fel, jag erkänner. Ingen idé att gå tillbaka, för lite som fanns kvar, för mycket förlorad information. Nåväl. Vatten under broarna. Nytt liv, ny dag. Snart, i alla fall, inte många timmar kvar nu.

Idag var det en blåsig dag.

Maginellt

Det är en helt vanlig spegel på ett helt vanligt golv, men visst ser det ut som genvägen till en ovanlig overklighet.

Per-Håkans starka vilja

Att Per Gessles En händig man har mycket att tacka Ted Gärdestad för är skåpmat nu (även om jag ändrat mig, det är på ett bra sätt nu), men det har fått mig tänka, jag undrar vad Kenneth kunnat ta sig för med samma melodi. Kenneth som i Teds bror och ständige textförfattare till Teds melodier, för alla obildade tölpar och tulipaner därute.

Överhuvudtaget önskar jag Per var mer samarbetsvillig av sig. En av de bästa visor han spottat ur sig, Småstad, är ett gyllene samarbete mellan honom och Mats M.P. Persson. Och jag har flera gånger drömt om vad han och likaledes viljestarka Nisse Hellberg - dom har ju ändå arbetat ihop - skulle kunna hitta på tillsammans.

Önskedrömmar.

Den här texten tog någonstans mellan En händig man och När Karolina kom från skivan En händig man, på en buss mellan Alvesta och Växjö, att skapa ihop.

Skriva är lätt

Skriva är lätt, kvalitet är svårt, det läste jag någonstans. Och visst är det så. Stapla ord efter varandra på en horisontal hög, som jag gör nu. Fast det är svårt att inte bry sig om kvalitet, det är en av de (ö)kända orsak till mitt sällsamma skrivande trots att det är lätt. Eller ska vara lätt.

Jag vill inte säga något särskilt med det här. Jag ville bara skriva.